Ja, du...
Hur klarade sig vi 60-talister oss utan mobiltelefon när vi var tonåringar? Det fanns inte heller nummerpresentation, ringde det, så kunde det vara vem som helst, så man fick ta en chansning och svara – tänka sig. Hur kunde man hitta till en adress i en annan stad utan GPS och hur tusan kunde jag och 10.000 andra ungar tycka att det var roligt att sitta och spela TV-spel som bestod av en svartvit ruta med några streck där man själv var en gubbe som bestod av en rektangel som rörde sig framåt till märkliga klickande ljud. Hmm, e-mail fanns inte, ville man kommunicera med text, fick man skriva brev och det tog minst 10 dagar innan man fick svar. Inga föräldrar skjutsade, så vi gick till skolan i regn och rusk med motvind åt båda håll. Ville man se lite ‘porr’, så fick man nöja sig med underklädesavd. i Elloskatalogen eller muta en gammal alkis som köpte en ‘Fib Aktuellt’. Långfilmer kunde man bara se på bio i begränsat urval med ungefär 1 års försening från U.S.A. Hade man tur på söndagar visades det typ 20 år gamla biofilmer i skolans matsal (5 kr i inträde), hade man otur trasslade sig projektorn och man fick gå hem. Lyckan var total när videobandspelaren kom och man kunde spela in Papphammar och se den 10 ggr på raken eller hyra den usla skräckfilmen 'Rabid' med kompisarna.
För att återkomma till TV: De enda långfilmer som visades på TV var typ Ingmar Bergmans ‘Det Sjunde Inseglet’ från 1957, precis… hur rolig är den. Inte heller fanns det nåt Bolibompa med blonda yppiga program-ledare. Vi fick vänta hela jävla veckan på att få se Kapten Zoom, Clownen Manne, Tårtan och nån jävla tåmte i en regnbågssoffa som lallade om böcker och så förstås Staffan Westerberg med ‘Vilse i Pannkakan’ som förstörde mångas liv för lång tid framöver. Det har satt sina spår...
Men jag é inte bitter :-)
